80-talisterna tar över

"80-talister är kräsna och krävande". Det menar Anders Parment, ekonomie doktor, som specialstuderat ämnet och som är aktuell med boken "Generation Y – framtidens konsumenter". I en artikel på SvD:s Brännpunkt skriver han bland annat att "Arbetet ses som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet" och att "Individualismen växer sig allt starkare." Parments analys av nästa vuxengeneration är förvisso inriktad på arbete och konsumtion, men de egenskaper han identifierar tar sig naturligtvis även uttryck på andra arenor. Att vara framåt, krävande, orädd och ifrågasätta auktoriteter, har varit en rådande paradigm under rätt lång tid nu, vilket självklart har gett effekt. Frågan är om det är så positivt som vi tycks tro. Föräldrar och skola är stolt över att de fostrar elever som vågar ifrågasätta auktoriteter, men står samtidigt frågande och maktlös inför elever som skolkar, mobbar, är våldsamma, hotfulla och tar droger. Kan det inte vara så att vi kanske kräver för mycket av våra barn och ungdomar? I alla tider och alla kulturer har barn fått lära sig att ha respekt för och lyssna på vad vuxna säger. Är det verkligen fel? Är det ett förtryck? Borde vi inte istället fokusera på att lära vuxna att lyssna på och respektera barns åsikter och känslor, men att det inte innebär att de bestämmer. Lägger vi inte för stort ansvar och för stor börda på barn som skall bestämma allt mellan himmel och jord innan de knappt kan gå? Och så blir vi förvånade över att våra barn och ungdomar mår dåligt... Hade du orkat vara ung idag?

Bättre sent än aldrig

”Det exakta antalet spelar ingen roll. Finns det en har vi mycket att göra.” Det svarar min socialdemokratiske kollega i kommunstyrelsen, Dario Espiga, på frågan från Gert Gelotte, ledarskribent på GP, om hur många hemlösa och uteliggare det finns i Göteborg. Äntligen! Äntligen en socialdemokrat som lyfter sig över diskussionen om huruvida det är socialen eller frivilligorganisationerna eller någon annan som egentligen vet hur många hemlösa det faktiskt finns. För – som han säger – det är i sammanhanget oväsentligt. Inte så att det inte spelar roll om vi har en eller 1000 hemlösa, men poängen är just att en hemlös är en för mycket och vår energi bör gå åt till att hjälpa honom eller henne. Inte diskutera om han eller hon uppfyller socialstyrelsens definition av hemlöshet. Så nu är det upp till bevis. Det är dags för den styrande minoriteten att visa att de ser bortom byråkrati och ideologisk trångsynthet, se varje hemlös som en unik person med individuella behov och agera därefter.

Om könsneutrala äktenskap

Frågan om en eventuell könsneutral äktenskapslagstiftning väcker starka känslor, inte minst i mitt eget parti. Med all respekt för att det finns olika åsikter i såväl denna fråga som i alla andra, kan jag inte låta bli att förvånas över hur en ceremoni som befäster två personers kärlek till varandra kan göra någon så upprörd. Tänk om samma engagemang och patos kunde mobiliseras i frågor som faktiskt behöver det. Tänk om de flittigaste debattörerna i frågan kunde stå på barrikaderna för civilkurage, fattigdomsbekämpning och för vår planets överlevnad istället.

Motståndare till att göra det möjligt för homosexuella att gifta sig i kyrkan hävdar gärna att den partnerskapslag vi har idag i princip ger samma rättsliga status som äktenskapet, och att det därför inte finns något behov av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Därför skall äktenskapet som institution och begrepp vara förbehållet en man och en kvinna. Min fråga är; hur många gifter sig i första hand för att uppnå en viss rättslig status? Handlar inte äktenskapet i första hand om kärlek?

Sin främsta argumentation bygger man dock på att äktenskapet i sin nuvarande form skall bevaras "för barnens skull". För ett par år sedan skrev kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson, i en debattartikel i tidningen Dagen att "äktenskapet inte bara är ett kontraktmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt." Borde vi inte då i logikens namn även förbjuda äktenskap mellan män och kvinnor som inte är i fertil ålder, eller par som av olika anledningar inte vill eller kan få barn? Och omvänt borde det vä inte heller vara tillåtet att skaffa barn om man inte är gift? Nej, tiden då äktenskap förutsatte barn och barn förutsatte äktenskap är förbi. Dessutom tycks man passande nog glömma att det faktiskt finns barn som växer upp med två homosexuella föräldrar också. Borde då åtminstone inte deras föräldrar få gifta sig? Att sätta ett likamedstecken mellan barn och äktenskap är, för att uttrycka det milt, en extremt dålig argumentation. Många av de som motsätter sig äktenskap mellan homosexuella gör det eftersom detta strider med deras religiösa uppfattning. Äktenskapet, är enligt de flesta religioner, reserverat för en man och en kvinna. Detta har jag full respekt för. Jag skulle önska att fler hade kurage nog att stå för att deras åsikt inte grundar sig i en förment omtanke om barnen, utan i deras kristna tro. Problemet - för dem - är att vår lagstiftning varken kan eller bör grundas i religiösa övertygelser.

Jag och mina meningsmotståndare är dock ense om en sak. Äktenskapet ger bäst förutsättningar för en stabil relation och barn behöver stabila relationer. Men med detta som utgångspunkt borde vi väl snarare göra det möjligt för fler par, med eller utan barn, homo- eller heterosexuella att gifta sig?

I fredags publicerades en artikel i tidningen Kristdemokraten där man hade ringt runt och frågat ett antal partiföreträdare hur de ser på en könsneutral äktenskapslagstiftning. De reaktioner som jag fått har i princip alla handlat om att jag är modig. Jag borde kanske vara glad, men istället blir jag arg. Varför då? Varför är det modigare att tala om vad jag tycker i denna fråga, än i andra? Vad är det jag har att frukta?

Arbetslinjen

I lördagens GP kunde man läsa att Göteborg snyggas upp när det är lågkonjunktur, men att så fort det blir högkonjunktur växer det igen och blir stökigare eftersom många som arbetar med att röja på våra gator och torg är sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag blir så trött på detta socialdemokraternas beklagande av regeringens arbetslinje. Arbetslösheten är rekordlåg, och vårt "arbetarparti" bara gnäller. Alliansen gick till val på arbetslinjen och vann valet, till stor del, av samma anledning. Många av dem som nu är arbetslösa var det också under den förra regeringen. Skillnaden då var dels att de var betydligt fler och att en del av dem var inne i olika åtgärder, och därför inte betraktades som arbetslösa av den förra regeringen. Ohederligt. En åtgärd är inte detsamma som ett arbete, svårare än så är det inte.

De som är arbetslösa och som står långt från arbetsmarknaden behöver annan hjälp än arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och det är kommunens ansvar att ge dem den hjälp de behöver. Det handlar om stöd och rätt verktyg för att kunna ge sig ut på den ordinarie arbetsmarknaden nu när det verkligen finns arbeten att få.

När det gäller skötsel av stadens parker, gator och torg får man faktiskt inse att man har det fulla ansvaret för detta oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur. Då får man helt enkelt bita i det sura äpplet och betala vad det faktiskt kostar.

Det var på tiden

En ny telefonjour som riktar sig till föräldrar med sjuka småbarn skall öppnas i Göteborg. Redan (?) nästa år kommer sjukvårdsrådgivningen även att kunna svara på frågor som gäller barn under två år. Som de flesta småbarnsföräldrar i staden är smärtsamt medvetna om, är man än så länge hänvisad till någon av de få barnklinikerna i staden för rådgivning under dagtid, och till Östras barnakut på kvällar och helger. Som lök på laxen skall tilläggas att den sistnämnda allt som oftast tvingas stänga eftersom personalen inte hinner svara i telefon.. Vilket alltså innebär att risken är stor att du som förälder till ett litet sjukt barn på kvällen eller helgen inte har någonstans dit du kan vända dig för att få råd. Horribelt!! Skönt att detta sent om sidor även har gått upp för den styrande majoriteten i regionen..

”Hur många villor kan en människa ha?”

Det frågar sig författaren Henning Mankell. Jag vet inte vad svaret är, men Henning har tydligen nått den gränsen. Därför skänker han 15 miljoner kronor ur egen ficka till SOS Barnbyar för att bygga en by för 150 föräldralösa barn i Moçambiques huvudstad Maputo. Förutom husen byggs en förskola och en skola i byn som kan ge utbildning även åt andra barn i närområdet. Vad skall man säga? Tänk om fler miljonärer kunde tänka som han. Skippa den fjärde lyxbilen eller handväskan för 70 000 kronor och istället använda pengarna till något som gör världen en aning lite mer hoppfull.

Också ett sätt att korta kön...

Den politiska majoriteten i Göteborg bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet har ju tidigare visat prov på uppfinningsrikedom när det gäller att trixa för att snygga till kön till stadens barnomsorg. Istället för att bygga ut i tillräcklig omfattning valde man till exempel att begränsa vistelsetiden på förskolan för barn till arbetslösa och föräldralediga. Man har också fått benäget bistånd av ansvariga tjänstemän, som väl tycker att det är en smula pinsamt att år efter år få bannor från skolverket för att man inte uppfyller lagens krav på max fyra månaders väntetid. Det är till exempel lite olika hur man i stadsdelarna definierar kön till förskolan. I vissa stadsdelar (knappast de med den högst behovstäckning inom barnomsorgen får man förmoda…) redovisar man bara de som väntat mer än fyra månader på plats. Mer korrekt – och ärligare – vore ju att redovisa alla som står i kö, även de som "bara" har väntat en, två eller tre månader… Nu har man kommit på ett ännu fiffigare sätt att framställa sig själv i bättre dager. På stadens hemsida har man helt sonika tagit bort redovisningen av kön för att istället redovisa hur många nya platser man har skapat och hur många man planerar att skapa i framtiden, och inte med ett ord ens kommentera hur detta står i relation till hur behovet ser ut i de olika stadsdelarna. Och vips framstår man som handlingskraftiga! Och det är ju också ett sätt att minska kön. Att ägna sin energi åt att i realiteten skapa tillräckligt med platser vore ju ett annat…