Uteliv...

Jag brukar så ofta jag får tillfälle berätta att jag tycker Göteborg är en trevlig stad att bo och leva i. När solen kommer på våren, ja då förstärks känslan och då blir längtan av att vara ute större än vanligt. För våra barn som bor i centrum eller för de barn som följer med föräldrarna in för shopping behöver en lekpark för barn i centrum nu!
Att fullmäktige har godkänt denna förfrågan är bra, men nu måste den också få komma tillskott!

Jag vet också att intresset för att kunna fiska i city är stort. Och det har jag full förståelse för. Tänk dig själv att kunna meta framför Feskekörka i solskenet med fötterna dinglandes nerför kajkanten eller från en liten brygga längs Kungsparken. Det låter väl lika härligt som att kunna åka ner till hamnen för att bada i en skön pool som är nedsänkt i kanalen, eller hur?

Göteborg är en stad vid vattnet och vi ska naturligtvis se till att vi kan använda den på bästa sätt. Självklart måste man ta hänsyn till annan verksamhet som sker på våra centrala vattenytor. Men visst bör det finnas plats för mer fisk och fiske. Exakt vilka åtgärder som krävs för att det ska bli både lättare och bättre är idag lite svårt att peka på men det kan mycket väl handla om småbryggor eller liknande, det kan eventuellt handla om muddring men det kan kanske bli aktuellt att plantera in fisk.

Naturpark för barn i centrum, utomhusbad och fiske…visst är det möjligt!

Stora brister i elevhälsovården

Trots den allvarliga situationen vad gäller barn och ungdomars psykosociala hälsa saknar i dag många av Göteborgs skolor fullvärdiga elevhälsoteam. Ofta finns inte någon psykologkompetens med över huvud taget.
Om detta skriver jag idag på GP-debatt.

Läs här!

A neverending story?

Frågan om skyddskläder för personal inom till exempel hemtjänst och förskola har blivit något av en följetång i kommunen. Första gången jag motionerade i frågan var redan 2001 och efter många turer började det hända saker för ett par år sedan. Nu är det flera stadsdelar som tillhandahåller skyddskläder åtminstone för förskolepersonalen, men det går fortfarande rätt trögt. Dessutom är det relativt stora skillnader mellan stadsdelarna när det gäller vad man etrbjuder. I en del stadsdelar får personalen både regnkläder, stövlar, allvädersjackor, mössor och vantar, medan man i en del bara erbjuder till exempel stövlar eller regnkläder.

Jag kan inte upphöra att fascineras av hur ett sådant uppenbart tecken på bristande jämställdhet kan få fortsätta. Hur resonerar man egentligen i de förvaltningar, och kommuner - för det här är snarare regel än undantag i våra kommuner - som fortfarande inte ger sin personal vettig utrustning för att kunna sköta sitt arbete? Jag väntar fortfarande på ett vettigt svar på den frågan. Och i väntan på detta kommer jag att fortsätta att driva på för att alla våra stadsdelar ska nå upp till en rimlig nivå när det gäller skyddskläder till personalen även inom de kvinnodominerade yrkena.

Facket behövs

Imorgon håller min gamla fackföreningsavdelning SKTF avd 104 sitt årsmöte. Under ett antal år i slutet av 1990-talet var jag vice ordförande där, en grymt rolig och inspirerande tid, samtidigt som det ju tog väldigt mycket tid från familjen. Ungefär som idag med andra ord… På den tiden jobbade jag mest med att försöka stötta och peppa kanslister att våga tänka framåt i tider av ideliga sparbeting och omorganisationer, istället för att längta tillbaka till det som varit (som vi ju alla så lätt gör).

Trots att det har gått rätt så många år sedan nu är jag fortfarande i allra högsta grad miljöskadad. När jag besöker olika verksamheter går jag fortfarande igång på saker som hur arbetsmiljön är, om personalen har tillgång till rätt och vettig utrustning, sitter de rätt och vilka löner och arbetstider har de?

De senaste åren har bilden av facket, inte bara i media, utan hos folk i allmänhet mer kommit att handla om blockader, stridsåtgärder och ”maffiametoder”, än om det som faktiskt utgör 99 procent av fackets egentliga verksamhet. Att förbättra arbetsmiljö, löner, trygghet och andra villkor för oss som arbetar. Man glömmer hur mycket facket har gjort, och också gör. Facket ses – inte minst inom det borgerliga blocket – som något som katten släpat in.

Visst måste man från fackets sida gå med på att förhandla om förändringar på arbetsmarknaden, och visst behöver en hel del avtal ses över. Men låt inte detta tas till intäkt för att såga facket. Vi behöver facket lika mycket idag som för hundra år sedan. Tro inget annat.

Det är barnfamiljerna som får betala

Nu måste det väl stå klart för alla att SDN-organisationen är ett misslyckande. Gång på gång får vi det svart på vitt. De byråkratiska hindren, bristen på "hela staden perspektiv", men framförallt orättvisan som drabbar göteborgarna. Allt är ett resultat av att Göteborg är indelat i 21 "småstäder", vars olikheter skall kompenseras med hjälp av den så kallade resursfördelningsmodellen. Att det inte funkar borde stå klart för den mest ivrige SDN-anhängaren. Det är SDN-organisationen som är förklaringen till att Linnéstadens barnfamiljer, trots att antalet barn ökar och man alldeles nyligen öppnade en ny förskola, kommer att drabbas av nedlagda förskoleavdelningar och borttagna dagbarnvårdare. Och mitt i allt detta är stadens ekonomi bättre än kanske någonsin tidigare. Hur går det ihop? Hur rättfärdigar vi att Linnéstadens invånare får radikalt sämre service än övriga göteborgare, trots att de betalar lika mycket skatt som alla andra? Förra gången var det Majorna, nu är det Linnéstaden. Vems tur är det nästa gång?

Och hur rimmar planerna på att ta bort stadsdelens två dagbarnvårdare, vilket
antas generera en besparing på ynka 300~000 kronor, med stadens strategi att öka antalet dagbarnvårdare?

Hela SDN-organisationens "raison d´être" är att medborgarna får en bättre närhet till "sina" politiker och större möjlighet att påverka besluten. Idag kunde man läsa i Göteborgs-Posten att SDN Linnéstadens ordförande Ethel Sjöberg, mp, vägrar att redovisa någon åsikt. Journalisten ställer då följande fråga: - Men i kväll ska ni ju ha medborgarmöte inför beslutet nästa tisdag, ska då inte brukarna få veta vad majoriteten tycker? På detta svarar Ethel nej. Varför träffa medborgarna, utan att kunna ge några svar? Som förälder, elev, brukare, anställd vill man ha svar. Att som ordförande för en stadsdel i den situation som Linnéstaden befinner sig i, med den oro det skapar för linnéborna inte våga svara på och ta till sig rättmätiga frågor är oansvarigt och fegt. Tänk om, Ethel. Du representerar linnéborna - lyssna på dem!

80-talisterna tar över

"80-talister är kräsna och krävande". Det menar Anders Parment, ekonomie doktor, som specialstuderat ämnet och som är aktuell med boken "Generation Y – framtidens konsumenter". I en artikel på SvD:s Brännpunkt skriver han bland annat att "Arbetet ses som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet" och att "Individualismen växer sig allt starkare." Parments analys av nästa vuxengeneration är förvisso inriktad på arbete och konsumtion, men de egenskaper han identifierar tar sig naturligtvis även uttryck på andra arenor. Att vara framåt, krävande, orädd och ifrågasätta auktoriteter, har varit en rådande paradigm under rätt lång tid nu, vilket självklart har gett effekt. Frågan är om det är så positivt som vi tycks tro. Föräldrar och skola är stolt över att de fostrar elever som vågar ifrågasätta auktoriteter, men står samtidigt frågande och maktlös inför elever som skolkar, mobbar, är våldsamma, hotfulla och tar droger. Kan det inte vara så att vi kanske kräver för mycket av våra barn och ungdomar? I alla tider och alla kulturer har barn fått lära sig att ha respekt för och lyssna på vad vuxna säger. Är det verkligen fel? Är det ett förtryck? Borde vi inte istället fokusera på att lära vuxna att lyssna på och respektera barns åsikter och känslor, men att det inte innebär att de bestämmer. Lägger vi inte för stort ansvar och för stor börda på barn som skall bestämma allt mellan himmel och jord innan de knappt kan gå? Och så blir vi förvånade över att våra barn och ungdomar mår dåligt... Hade du orkat vara ung idag?

Bättre sent än aldrig

”Det exakta antalet spelar ingen roll. Finns det en har vi mycket att göra.” Det svarar min socialdemokratiske kollega i kommunstyrelsen, Dario Espiga, på frågan från Gert Gelotte, ledarskribent på GP, om hur många hemlösa och uteliggare det finns i Göteborg. Äntligen! Äntligen en socialdemokrat som lyfter sig över diskussionen om huruvida det är socialen eller frivilligorganisationerna eller någon annan som egentligen vet hur många hemlösa det faktiskt finns. För – som han säger – det är i sammanhanget oväsentligt. Inte så att det inte spelar roll om vi har en eller 1000 hemlösa, men poängen är just att en hemlös är en för mycket och vår energi bör gå åt till att hjälpa honom eller henne. Inte diskutera om han eller hon uppfyller socialstyrelsens definition av hemlöshet. Så nu är det upp till bevis. Det är dags för den styrande minoriteten att visa att de ser bortom byråkrati och ideologisk trångsynthet, se varje hemlös som en unik person med individuella behov och agera därefter.