A neverending story?

Frågan om skyddskläder för personal inom till exempel hemtjänst och förskola har blivit något av en följetång i kommunen. Första gången jag motionerade i frågan var redan 2001 och efter många turer började det hända saker för ett par år sedan. Nu är det flera stadsdelar som tillhandahåller skyddskläder åtminstone för förskolepersonalen, men det går fortfarande rätt trögt. Dessutom är det relativt stora skillnader mellan stadsdelarna när det gäller vad man etrbjuder. I en del stadsdelar får personalen både regnkläder, stövlar, allvädersjackor, mössor och vantar, medan man i en del bara erbjuder till exempel stövlar eller regnkläder.

Jag kan inte upphöra att fascineras av hur ett sådant uppenbart tecken på bristande jämställdhet kan få fortsätta. Hur resonerar man egentligen i de förvaltningar, och kommuner - för det här är snarare regel än undantag i våra kommuner - som fortfarande inte ger sin personal vettig utrustning för att kunna sköta sitt arbete? Jag väntar fortfarande på ett vettigt svar på den frågan. Och i väntan på detta kommer jag att fortsätta att driva på för att alla våra stadsdelar ska nå upp till en rimlig nivå när det gäller skyddskläder till personalen även inom de kvinnodominerade yrkena.

Facket behövs

Imorgon håller min gamla fackföreningsavdelning SKTF avd 104 sitt årsmöte. Under ett antal år i slutet av 1990-talet var jag vice ordförande där, en grymt rolig och inspirerande tid, samtidigt som det ju tog väldigt mycket tid från familjen. Ungefär som idag med andra ord… På den tiden jobbade jag mest med att försöka stötta och peppa kanslister att våga tänka framåt i tider av ideliga sparbeting och omorganisationer, istället för att längta tillbaka till det som varit (som vi ju alla så lätt gör).

Trots att det har gått rätt så många år sedan nu är jag fortfarande i allra högsta grad miljöskadad. När jag besöker olika verksamheter går jag fortfarande igång på saker som hur arbetsmiljön är, om personalen har tillgång till rätt och vettig utrustning, sitter de rätt och vilka löner och arbetstider har de?

De senaste åren har bilden av facket, inte bara i media, utan hos folk i allmänhet mer kommit att handla om blockader, stridsåtgärder och ”maffiametoder”, än om det som faktiskt utgör 99 procent av fackets egentliga verksamhet. Att förbättra arbetsmiljö, löner, trygghet och andra villkor för oss som arbetar. Man glömmer hur mycket facket har gjort, och också gör. Facket ses – inte minst inom det borgerliga blocket – som något som katten släpat in.

Visst måste man från fackets sida gå med på att förhandla om förändringar på arbetsmarknaden, och visst behöver en hel del avtal ses över. Men låt inte detta tas till intäkt för att såga facket. Vi behöver facket lika mycket idag som för hundra år sedan. Tro inget annat.