A neverending story?

Frågan om skyddskläder för personal inom till exempel hemtjänst och förskola har blivit något av en följetång i kommunen. Första gången jag motionerade i frågan var redan 2001 och efter många turer började det hända saker för ett par år sedan. Nu är det flera stadsdelar som tillhandahåller skyddskläder åtminstone för förskolepersonalen, men det går fortfarande rätt trögt. Dessutom är det relativt stora skillnader mellan stadsdelarna när det gäller vad man etrbjuder. I en del stadsdelar får personalen både regnkläder, stövlar, allvädersjackor, mössor och vantar, medan man i en del bara erbjuder till exempel stövlar eller regnkläder.

Jag kan inte upphöra att fascineras av hur ett sådant uppenbart tecken på bristande jämställdhet kan få fortsätta. Hur resonerar man egentligen i de förvaltningar, och kommuner - för det här är snarare regel än undantag i våra kommuner - som fortfarande inte ger sin personal vettig utrustning för att kunna sköta sitt arbete? Jag väntar fortfarande på ett vettigt svar på den frågan. Och i väntan på detta kommer jag att fortsätta att driva på för att alla våra stadsdelar ska nå upp till en rimlig nivå när det gäller skyddskläder till personalen även inom de kvinnodominerade yrkena.