fredag, september 26, 2008

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället, Rond 3

Ansvarigt kommunalråd för skolfrågor i Göteborg, Ann Lundgren (s), gav mig svar på min artikel om konfessionella friskolor i GT den 20/9.
I dagens GT återfinns min kontrareplik:

Ann Lundgren gör i GT den 20/9 ett mindre lyckat försök att bemöta min debattartikel om konfessionella friskolor. Istället för att svara på mina frågor om socialdemokraternas syn på religion och integration hemfaller hon åt trött retorik, och anklagar mig för tre ”generalfel”:

Det första av dessa generalfel bestod enligt Lundgren i att jag påpekade att man i den kommunala skolan går tillsammans med dem som bor i samma bostadsområde. Detta innebär så gott som alltid socioekonomiskt homogena klasser, och främjar till skillnad från friskolor, inte integration. Generalfelet, menar Lundgren, ligger i att jag i detta sammanhang inte problematiserade boendesegregationen.
Med boendesegregation avses mycket förenklat det beklagliga faktum att det i stort sett bara finns villor i sydvästra Göteborg, och i stort sett bara hyresrätter i nordost. Grunden borde vara att bygga samhället så att bostadsområdena är mindre homogena, menar Lundgren. Lysande, säger jag! Synd bara att denna insikt drabbat socialdemokraterna först nu. För ingen annan än de bär ju ansvaret för den politik som gett oss ett boendesegregerat Göteborg.

Vad det andra generalfelet skulle bestå i är lite svårare att uttyda. Jag tolkar det dock som att Lundgren är arg för att jag påpekar det uppenbara i att den kommunala skolan inte är de tvärkulturella mötesplatser som man utmålar dem som i den socialdemokratiska retoriken.

Det tredje generalfelet tycks bestå i att jag skulle vara okritisk i min syn på konfessionella friskolor. Lundgren gör här ett stort nummer av att undervisningen måste grundas på vetenskaplighet och kunskap. Men att framhålla sådana självklarheter som argument mot konfessionella friskolor visar ju bara att hon totalt saknar kunskap om de villkor och regler som reglerar dessa, liksom alla andra, skolor. Självklart skall även konfessionella friskolor följa läroplanen och skolverkets riktlinjer, vem har hävdad något annat?

Min ursprungliga fråga handlade ju om varför socialdemokraterna, trots riktlinjer om vetenskaplighet och Europakonventionens ord om ”föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse", fortsätter att motarbeta konfessionella skolor.

Varför blundar socialdemokraterna för de positiva effekter, för integration såväl som undervisning, som det innebär att känna sig hemma i ett språk och en kultur. Detta då den som är trygg i sin identitet och i sin tro, både kan bejaka nya människor och samtala om skillnader i övertygelser och värderingar.

Lundgren påpekar förnumstigt att ”den största otjänsten vi kan göra våra barn är att utsätta dem för en ensidig livsåskådning som också kan minska toleransen gentemot andra religiösa uppfattningar i samhället”.
Min poäng var just att socialdemokraterna, genom att motverka religion till förmån för sin närmast religiösa föreställning om det neutrala sekulära förnuftet, gör sig skyldiga till just denna intolerans mot religiösa uppfattningar i samhället.

tisdag, september 16, 2008

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället

I dagens GT finns en debattartikel från undertecknad. Dessvärre är artikeln så kraftigt nedkortad att flera av mina poänger gått omintet. Nedan följer artiklen i sin helhet:

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället

En ny debattvända om friskolor, i synnerhet sådana som betecknas som "religiösa", tycks vara under uppsegling.

Kritiken mot konfessionella skolor har ofta handlat om att de skulle öka segregationen och försvåra möten över religiösa gränser. Detta till skillnad från de kommunala skolorna som man menar är tvärkulturella mötesplatser där rik möter fattig, svensk möter invandrare och muslim möter kristen.

Problemet med detta argument är att det utgår från en idealbild som saknar verklighetsförankring. För den bistra sanningen är ju att i den kommunala skolan går man tillsammans med de som bor i samma bostadsområde, vilket så gott som alltid innebär socioekonomiskt homogena klasser. Vad socialdemokraterna förtiger är ju att det är tack vare friskolereformen som det finns möjlighet för muslimska bergsjöbor och kristna skärgårdsbor att exempelvis gå i samma musikklass som ateistiska linnébor. Sedan kan man givetvis beklaga att inte detta sker i större utsträckning, men det är liksom en annan fråga.

Allt fler inser dock det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. I varje fall de som vill bejaka det mångkulturella samhället. Socialdemokraterna fortsätter dock med en integrationspolitik som ser olikheter som ett hot och försöker stöpa alla efter samma mall. Hur annars skall man tolka deras motvilja till skolor med konfessionell inriktning?

Socialdemokraterna har sedan länge odlat myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta samhället. Bakom denna tanke döljer sig dock en förlegad upplysningsfilosofi med tro på att staten med neutral information kan utbilda bort kulturella skillnader, allt i syfte att uppnå ett harmoniskt enhetssamhälle.

För upplysningstroende socialdemokrater blir religionen i detta sammanhang ett problem, då den vägrar att underordna sig en trygg byråkratisk landstingsordning.

Detta hindrar dock inte socialdemokraterna från att göra sitt bästa för att stänga ute religionen från offentligheten. Kan man inte döda religionen, så kan man i alla fall oskadliggöra den genom förpassa den till den privata kammaren, tycks man resonera. Allt enligt det gamla påhittet om att religion skulle vara en privatsak.

Det råder dock ingen tvekan om att denna hållning är en återvändsgränd. Inte minst därför att att religion är ett primärt mänskligt behov. Att religion skulle vara en ren privatsak är alla diktatorers önskedröm. Varför skulle annars alla totalitära system genast vilja ha total kontroll över trossamfunden?

I tidskriften Arena (oktober 2007) tar den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weideryd ställning mot principen om religion som privatsak. Han säger:

"För det första är religion en andlig erfarenhet som är privat. Men andra delar går inte att skilja från samhället. Dels bär religionen ett slags radikal etik som handlar om förhållningssätt till andra, till samhället och framtiden. Dels är religionen identitetsbärare. Båda är politiska frågor … Vi trodde i vårt ganska homogena samhälle att vi lyckats förpassa religionen till den privata sfären. Men när andra erfarenheter anlände med invandringen upptäckte vi att de nöter på varandra och att vi saknar redskap att hantera det nya läget … Föreställningen om religion som privatsak är en historisk parentes."

Det är därför beklagligt att socialdemokraterna i Göteborg fortsätter att motarbeta fristående skolor med konfessionell inriktning. För mig som kristdemokrat är fristående skolor ett självklart inslag i skolväsendet. Lika självklart är det att de ska verka under samma regler som andra skolor, och att deras efterlevnad av läroplanen därmed skall kontrolleras.

Att som socialdemokraterna ställa sig på tvären och avvisa "föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse", är inte bara maktfullkomligt, utan står även i strid med Europakonventionen och svensk lagstiftning!

Det är därför hög tid för socialdemokraterna att inse att frågan inte kan handla om hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan måste ju istället vara hur vi kan skapa förutsättningar för hur våra olika trosföreställningar kan samexistera i fred och med respekt för varandra. Den som är trygg i sin identitet och i sin tro kan både bejaka nya människor och samtala om skillnader i övertygelser och värderingar.

Göteborg är idag en stad som präglas av mångfald. Mer än var femte person som bor i staden är född utomlands. Ännu fler har utländsk bakgrund. Allteftersom olikheterna blir fler kommer vi allt närmre ett vägval.

Vilken väg skall vi välja för att leva tillsammans i ett harmoniskt Sverige? Vi kan välja att fortsätta med en integrationspolitik som ser olikheter som ett hot och vill stöpa alla efter samma mall, eller så kan vi välja att välkomna mångfalden och se den som en tillgång.

Om man vill gå den senare vägen är en positiv hållning gentemot friskolor, även de med konfessionell inriktning, ett första steg!


Carina Liljesand, kommunalråd för Kristdemokraterna i Göteborg

torsdag, september 11, 2008

Äntligen!

Väl fungerande kommunikationer är en grundpelare för att människor ska kunna ta sig till och från jobbet, samt få vardagen att fungera. Det är därför glädjande att Alliansens partiledare idag tillkännager den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin gjorts i en budgetproposition. För Göteborgs del innebär detta pengar till en ny älvförbindelse, och utbyggnad av hamnbanan och E45:an. Äntligen!

Detta bådar gott för Göteborgs framtid! De enda som inte är glada idag är vänsterpartiet och miljöpartiet, som inte ens är i närheten av att förstå sambandet mellan satsningar på infrastruktur och ett växande och välmående Göteborg. Det är därför skrämmande att det är dessa två partier som socialdemokraterna i Göteborg vanligen har att stödja sig på.

måndag, september 08, 2008

GT om skolhälsovård

I dag skriver Liv Landell på GT:s ledarsida om skolhälsovården i Göteborg, bland annat med anledning av min motion om att garantera eleverna god tillgång på skolpsykologer och skolkuratorer:

Psykologer och kuratorer anses vid skarpt läge vara en lyx inom skolan. När det ska sparas så snålar man självklart in på just sådana tjänster. Kortsiktighet var ordet.Det är sorgligt att det ska behövas lagstiftning för att barn i skolan ska få det skydd som både Barnombudsmannen, Barn- och elevombudet, BRIS och Psykologförbundet är överens om att barnen behöver.

Det är rent bedrövligt att man inte på frivillig väg ska kunna förbättra systemet så att lärare slipper ta på sig ett terapeutiskt ansvar. Men någon annan lösning verkar inte finnas.

Jag väntar med spänning på att se hur socialdemokraterna skall förhålla sig till min motion när den kommer till kommunstyrelsen.