fredag, februari 23, 2007

Åh, vad jag längtar..

Efter en lång och tröttsam dag, följt av en kväll med kommunfullmäktige kommer jag hem och möts av ett under. Livet stannar upp och allt jobbigt är som bortblåst när jag öppnar ett mail från vår dotter med en bild på vårt kommande barnbarn. Ni vet han (Thure enligt de blivande syskonen Tindra och Thea) som jag beskriver som halv under min presentation och som kommer till denna värld i nu sommar. Ögonen tåras och tankarna far fram och tillbaka i mitt huvud. När vår dotter, mamman till dessa tre underverk, låg i min mage fanns det bara en trätratt som barnmorskan lyssnade i för att höra hur snabbt hjärtat slog. Bilder var helt otänkbart. Nu bodde vi visserligen i Storlien på den tiden och där kom inte den moderna utrustningen fram lika snabbt som i andra delar av Sverige. När jag väntade vårt andra barn minns jag att jag, rejält imponerad, berättade för en vänninna i Göteborg att jag minsann hade fått höra hans hjärtljud i någon form av transistorapparat. Väldigt high-tech. Vänninan blev dock inte fullt så imponerad eftersom man tydligen hade kunnat det i flera år i Göteborg. Och nu får man ett underbart, detaljrikt kort som man kan scanna in och skicka till vem man vill, vart man vill. Det är bara så fantastiskt!

Men tillbaka till Thure... Han hade precis samma näsa som en av våra pojkar! Jag minns på BB att när han gnuggade näsan mot de sträva lakanen blev den alldeles röd och han såg så näpen ut. Nu när jag ser bilden kommer alla minnen fram, visst är det ett under! Han ser precis ut som alla andra liljesandare.. redan. Om du visste vad vi väntar och längtar efter dig Thure!

Tänk vilken tur att man träffar rätt man så tidigt som jag gjorde. Att jag har fått glädjen av att ha en stor familj utan att vara lastgammal och förhoppningsvis får man uppleva ett antal fler glädjeämnen och under på vägen. Åhhh vad jag ska njuta!!!!

tisdag, februari 20, 2007

Snygga till lekplatserna

En tjänsteman på Park- och naturförvaltningen i Göteborg föreslår att man skall lägga ned ett antal lekplatser för att istället kunna satsa mer på att underhålla de som blir kvar. Jag kan inte annat än hålla med. Det finns gott om lekplatser som är rejält slitna och mer eller mindre farliga att leka på. Inte så kul för barnen. Bättre då att man tar bort dem och anlägger rena grönområden. Då kan man också ställa högre krav på de lekplatser som faktiskt blir kvar.

Sedan hoppas jag att planeringen för den lekplats som skall anläggas i centrala Göteborg går undan. Det faktum att det inom Vallgraven knappast finns någon offentlig lekplats fick mig att lägga en motion om detta för två år sedan. Motionen bifölls och nu pågår en utredning om var och hur en sådan lekplats skall ligga. Kom gärna med tips!

onsdag, februari 14, 2007

Var finns föräldrarna?

Det är med stor bedrövelse, men tyvärr inte särskilt stor förvåning man läser om händelserna på Högsboskolan. Även om det sällan går så långt som i detta fallet, att man tvingas stänga skolan, nås man alltför ofta av dystra bilder från dagens skolor. Det är bötning, mobbing, sexuella trakasserier, våld och hot, nedskräpning och förstörelse. Självklart ser långt ifrån alla skolor ut på detta sätt och visst har det alltid funnits problem på våra skolor. Men man kan trots allt inte komma ifrån klumpen i magen som får mig att undra om det trots allt inte har blivit betydligt värre? Och som politiker frågar man sig självklart också - vad skall vi göra åt det? För något måste göras och det illa kvickt.

En representant för skolan som fick frågan vems ansvaret var för den nu uppkomna situationen svarade blixtsnabbt rektor och politiker, därefter lade hon till även lärare, fritidsledare, socialtjänsten. Och visst har vi alla ett stort och självklart ansvar för våra elever och skolmiljön. Men ändå kan jag inte låta bli att förvånas över att personen ifråga inte en enda gång nämnde föräldrarna. Är det verkligen skolans ansvar att uppfostra våra barn? Är det kanske häri grundproblemet ligger. För hur mycket vi än anstränger oss och hur mycket pengar vi än satsar kan vi aldrig kompensera bristen på föräldraansvar. Samhällets ansvar är att stötta och hjälpa föräldrar att ta detta ansvar - inte att överta det.

tisdag, februari 06, 2007

Välkommen till Göteborg

Den eviga följetongen om förskoleköerna i Göteborg fortsätter. I dagens G-P kan man läsa att stadens prognosmakare räknat fel på 325 barn i sina prognoser över antalet nyfödda. De beräknade 6 347 bebisarna blev förra året 6 672. Goda nyheter för alla utom de som har som jobb att skramla fram platser på förskolan för de små liven när det blir aktuellt. För trots ett väldigt trixande med regler och siffror har redan idag nästan 400 barn stått i kö till förskolan i Göteborg längre än fyra månader. Av dem söker 44 plats i hela stadsdelen. Vänstermajoriteten räknar bara de senare. De tycker nämligen att det är rimligt att kräva av föräldrar att de skall acceptera en plats i en av stadsdelens förskolor, oavsett hur förutsättningarna ser ut i varje enskild familj. Visst är jag medveten om att många av dem i den större gruppen väntar på plats på en eller ett par specifika förskolor som man har sökt till, och hellre väntar lite längre än tar en annan plats. Men vissa har inte den valmöjligheten. Alla har inte bil och kan hämta och lämna på en förskola i andra änden av stadsdelen än man bor, för att sedan åka till ett tredje håll för att komma till arbetet. En del kanske till och med har ett äldre barn i en annan förskola och har två olika platser att åka till för att lämna och hämta. Är det verkligen rimligt att säga till dem att om de inte tar den plats de tilldelats, får de acceptera att vänta betydligt längre än fyra månader?

Göteborg har inte lyckats tillgodose behovet av platser inom förskolan på många år. Sedan jag började som kommunalråd har jag motionerat, interpellerat och debatterat frågan med majoritetens företrädare. Svaret har alltid varit att de bygger så att det knakar, men att det saknas lokaler och utbildade förskolelärare. Därför har man tvingats att utvidga barngrupperna så att de idag är betydligt större än vad all expertis hävdar är rimligt. Trots detta vägrar man hårdnackat att svälja den ideologiska stoltheten och öppna upp för fler alternativ. Varför är informerar man inte mer om att det faktiskt går att bli enskild dagbarnvårdare och varför är man så rädd att ge de föräldrar som väljer att lösa barnomsorgsfrågan på annat sätt än att nyttja den kommunala barnomsorgen ekonomisk ersättning i form av ett vårdnadsbidrag?

Tak över huvudet är en mänsklig rättighet

Ingen människa i Sverige skall behöva sova utomhus. Det är så självklart att det tar emot att ens behöva skriva det. I Göteborg gick vi och de andra borgerliga partierna till val på en så kallad ”tak över huvudet-garanti”. Eftersom vänstermajoriteten av någon anledning inte tycker att vi behöver en sådan garanti och vi tyvärr inte vann majoritet i Göteborg såg det mörkt ut för stadens hemlösa. Men nu har regeringen presenterat en ny strategi för att motverka hemlöshet innehållandes bland annat just en tak över huvudet-garanti. Ibland är man väldigt stolt över att vara kristdemokrat.

torsdag, februari 01, 2007

Valfrihet! - Del 2

Äntligen lite goda nyheter! Kristdemokraternas hjärtefråga nummer ett ser ut att bli verklighet redan nästa år. I alla fall i borgerligt styrda kommuner. Då räknar socialminister Göran Hägglund (kd) att de kommuner som så önskar kommer att kunna införa vårdnadsbidrag. Vi i Göteborg får ställa vårt hopp till att miljöpartiet vågar visa att de faktiskt menar att de vill att föräldrar skall kunna vara hemma lite längre med sina barn och stödjer min motion om vårdnadsbidrag när den kommer upp i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag litar på dig, Kia!

Valfrihet? - Del 1

Läste att kvinnoklinikerna i Skåne, Halland, Kronoberg och Blekinge har kommit överens om att skärpa reglerna kring när en patient vill välja en manlig eller kvinnlig gynekolog. Tydligen accepterar man inte längre att vissa patienter väljer bort manliga gynekologer eftersom det får dem att känna sig diskriminerade. Att kvinnor som till exempel har utsatts för övergrepp eller har sitt ursprung i kulturer som tillåter enbart kvinnliga gynekologer kräver att få träffa en kvinnlig gynekolog är förståligt, men klinikerna kommer inte att acceptera att kvinnor som "på lösa grunder" vägrar att träffa en manlig gynekolog får sin vilja igenom. På lösa grunder. Lösa grunder har alltså de kvinnor som av någon annan anledning än de föregående känner sig obekväm liggandes i en gynstol framför en manlig, eller för den delen en kvinnlig – de finns faktiskt även kvinnor som föredrar manliga gynekologer – gynekolog. Man upphör aldrig att förvånas vilken fantastisk brist på ödmjukhet, medmänsklighet och finkänslighet vissa människor kan uppvisa i sin yrkesroll. Snälla ni som har kommit på denna vansinnigt korkade idé – ta en funderare på vilken grund ni lägger för det så viktiga förtroendet mellan läkare och patient om ni tvingar kvinnor att låta sig undersökas av en manlig gynekolog mot deras vilja.