Om könsneutrala äktenskap

Frågan om en eventuell könsneutral äktenskapslagstiftning väcker starka känslor, inte minst i mitt eget parti. Med all respekt för att det finns olika åsikter i såväl denna fråga som i alla andra, kan jag inte låta bli att förvånas över hur en ceremoni som befäster två personers kärlek till varandra kan göra någon så upprörd. Tänk om samma engagemang och patos kunde mobiliseras i frågor som faktiskt behöver det. Tänk om de flittigaste debattörerna i frågan kunde stå på barrikaderna för civilkurage, fattigdomsbekämpning och för vår planets överlevnad istället.

Motståndare till att göra det möjligt för homosexuella att gifta sig i kyrkan hävdar gärna att den partnerskapslag vi har idag i princip ger samma rättsliga status som äktenskapet, och att det därför inte finns något behov av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Därför skall äktenskapet som institution och begrepp vara förbehållet en man och en kvinna. Min fråga är; hur många gifter sig i första hand för att uppnå en viss rättslig status? Handlar inte äktenskapet i första hand om kärlek?

Sin främsta argumentation bygger man dock på att äktenskapet i sin nuvarande form skall bevaras "för barnens skull". För ett par år sedan skrev kristdemokratiska riksdagsledamoten Yvonne Andersson, i en debattartikel i tidningen Dagen att "äktenskapet inte bara är ett kontraktmässigt erkännande av kärleken mellan två personer. Det är ett förpliktigande ramverk av rättigheter och skyldigheter som är utformat för att kunna ta emot ett barn och ge det en harmonisk uppväxt." Borde vi inte då i logikens namn även förbjuda äktenskap mellan män och kvinnor som inte är i fertil ålder, eller par som av olika anledningar inte vill eller kan få barn? Och omvänt borde det vä inte heller vara tillåtet att skaffa barn om man inte är gift? Nej, tiden då äktenskap förutsatte barn och barn förutsatte äktenskap är förbi. Dessutom tycks man passande nog glömma att det faktiskt finns barn som växer upp med två homosexuella föräldrar också. Borde då åtminstone inte deras föräldrar få gifta sig? Att sätta ett likamedstecken mellan barn och äktenskap är, för att uttrycka det milt, en extremt dålig argumentation. Många av de som motsätter sig äktenskap mellan homosexuella gör det eftersom detta strider med deras religiösa uppfattning. Äktenskapet, är enligt de flesta religioner, reserverat för en man och en kvinna. Detta har jag full respekt för. Jag skulle önska att fler hade kurage nog att stå för att deras åsikt inte grundar sig i en förment omtanke om barnen, utan i deras kristna tro. Problemet - för dem - är att vår lagstiftning varken kan eller bör grundas i religiösa övertygelser.

Jag och mina meningsmotståndare är dock ense om en sak. Äktenskapet ger bäst förutsättningar för en stabil relation och barn behöver stabila relationer. Men med detta som utgångspunkt borde vi väl snarare göra det möjligt för fler par, med eller utan barn, homo- eller heterosexuella att gifta sig?

I fredags publicerades en artikel i tidningen Kristdemokraten där man hade ringt runt och frågat ett antal partiföreträdare hur de ser på en könsneutral äktenskapslagstiftning. De reaktioner som jag fått har i princip alla handlat om att jag är modig. Jag borde kanske vara glad, men istället blir jag arg. Varför då? Varför är det modigare att tala om vad jag tycker i denna fråga, än i andra? Vad är det jag har att frukta?