80-talisterna tar över

"80-talister är kräsna och krävande". Det menar Anders Parment, ekonomie doktor, som specialstuderat ämnet och som är aktuell med boken "Generation Y – framtidens konsumenter". I en artikel på SvD:s Brännpunkt skriver han bland annat att "Arbetet ses som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet" och att "Individualismen växer sig allt starkare." Parments analys av nästa vuxengeneration är förvisso inriktad på arbete och konsumtion, men de egenskaper han identifierar tar sig naturligtvis även uttryck på andra arenor. Att vara framåt, krävande, orädd och ifrågasätta auktoriteter, har varit en rådande paradigm under rätt lång tid nu, vilket självklart har gett effekt. Frågan är om det är så positivt som vi tycks tro. Föräldrar och skola är stolt över att de fostrar elever som vågar ifrågasätta auktoriteter, men står samtidigt frågande och maktlös inför elever som skolkar, mobbar, är våldsamma, hotfulla och tar droger. Kan det inte vara så att vi kanske kräver för mycket av våra barn och ungdomar? I alla tider och alla kulturer har barn fått lära sig att ha respekt för och lyssna på vad vuxna säger. Är det verkligen fel? Är det ett förtryck? Borde vi inte istället fokusera på att lära vuxna att lyssna på och respektera barns åsikter och känslor, men att det inte innebär att de bestämmer. Lägger vi inte för stort ansvar och för stor börda på barn som skall bestämma allt mellan himmel och jord innan de knappt kan gå? Och så blir vi förvånade över att våra barn och ungdomar mår dåligt... Hade du orkat vara ung idag?