Jag föreslog därför att kommunstyrelsen skulle ta fram riktlinjer för hur många skolkuratorer och skolpsykologer det måste finnas per ett visst antal elever. Jag föreslog vidare att dessa riktlinjer skulle utformas i likhet med skolhälsovårdens riktlinjer för skolsköterskor och skolläkare. Syftet var alltså att införa ett minimikrav för tillgången på kurativ och psykologisk kompetens på stadens skolor.
Min motion har som brukligt gått på remiss till ett antal stadsdelsnämnder, vars remisssvar nu börjar droppa in. Så, vad säger man då ute i stadsdelsnämnderna om mitt förslag?
Stadsdelsförvaltningen i Frölunda resonerar i sitt svar på ett mycket märkligt sätt, och skriver bland annat:
”En reglering av nivån för skolkurator och skolpsykolog fångar inte in de varierade behov som finns vid olika tillfällen på olika skolor. Snarare kan en reglering bli motiv för att begränsa nödvändiga ökningar av kurators- och psykologinsatser.”
Frölundas stadsdelsförvaltning vill alltså avstyrka motionen med svepskälet att de tror att föreslagna riktlinjerna skulle resultera i färre skolpsykologer och skolkuratorer. Man tar sig för pannan och frågar sig om Frölunda verkligen beaktade FN:s Barnkonvention i sitt remisssvar, eller om det möjligen fanns andra intressen som vägde tyngre?
Det är i sammanhanget värt att notera att SDN Frölunda inte lever upp till gällande riktlinjer för antalet skolsköterskor och skolläkare. Den påstådda omsorgen om eleverna som motiv för att avslå min motion ekar därför något tomt.
Den berömde tyske sociologen Max Weber är fader till den mest klassiska byråkratimodellen av alla. Weber beskriver den ideala byråkratin som ett finslipat hierarkiskt maskineri som svarar exakt, effektivt, opersonligt och neutralt på politiska styrsignaler.
Webers tjänstemannaideal känns just nu avlägset!
