Garantera eleverna tillgång till kurator

Trots den allvarliga situationen vad gäller barn och ungdomars psykosociala hälsa (som jag bland annat skrivit om här), saknar idag många av göteborgs skolor fullvärdiga elevhälsoteam, och i åtskilliga fall ingår inte någon psykologkompetens överhuvudtaget.

Kuratorer och psykologer uppfattas dessvärre ofta som ”dyra professioner”, och därmed något som man försöker spara pengar på genom att klara sig utan. Beklagligt nog finns det idag inte något formellt hinder att skära ner på dessa så viktiga yrkesgrupper. Detta då Göteborgs Stad saknar riktlinjer för i vilken omfattning stadens elever skall ges tillgång till psykologisk kompetens.

Jag har därför idag lämnat in en motion om att Göteborgs Stad skall ta fram riktlinjer för att garantera eleverna tillgång till skolkuratorer och skolpsykologer. Dessa riktlinjer skulle förslagsvis kunna utformas som skolhälsovårdens riktlinjer som anger hur många skolsköterskor och skolläkare det måste finnas per ett visst antal elever.

Att endast erbjuda Göteborgs elever tillgång till en redan hårt överbelastad skolsköterska några timmar i månaden är inte tillräckligt. Vi måste ta våra barns och ungdomars hälsa på större allvar än så!

---
Uppdatering:
Idag 13/10 skriver Metro om problematiken ovan:

Tråkigt för göteborgs barnfamiljer

Idag anser många barn och föräldrar att de inte har tillräckligt med tid för varandra. Mitt parti har sedan länge verkat för en reform som skulle göra det möjligt att för dem att spendera mer tid tillsammans.

Jovisst, pratar jag vårdnadsbidrag igen. Denna gång med anledning av att socialdemokraterna och miljöpartiet nekat göteborgs barnfamiljer rätten att ta del av denna rättvisereform.

I synen på familjen avslöjas de idémässiga skillnaderna i svensk politik. Få frågor väcker så starka ideologiska känslor som vårdnadsbidraget. Att socialdemokraterna är motståndare till att alla barn ska få del av samhällets barnomsorgsstöd visar på deras socialistiska rötter. Men om man istället ser barn som unika individer, måste väl rimligen också olika barnomsorgslösningar få ekonomiskt stöd?

Vi hade hoppats på miljöpartiets stöd i denna fråga, men noterar med besvikelse hur totalt uppbundna de är av socialdemokraterna. Det är djupt beklagligt att göteborgs barn därmed blir till brickor i det politiska maktspelet.

Uteliv...

Jag brukar så ofta jag får tillfälle berätta att jag tycker Göteborg är en trevlig stad att bo och leva i. När solen kommer på våren, ja då förstärks känslan och då blir längtan av att vara ute större än vanligt. För våra barn som bor i centrum eller för de barn som följer med föräldrarna in för shopping behöver en lekpark för barn i centrum nu!
Att fullmäktige har godkänt denna förfrågan är bra, men nu måste den också få komma tillskott!

Jag vet också att intresset för att kunna fiska i city är stort. Och det har jag full förståelse för. Tänk dig själv att kunna meta framför Feskekörka i solskenet med fötterna dinglandes nerför kajkanten eller från en liten brygga längs Kungsparken. Det låter väl lika härligt som att kunna åka ner till hamnen för att bada i en skön pool som är nedsänkt i kanalen, eller hur?

Göteborg är en stad vid vattnet och vi ska naturligtvis se till att vi kan använda den på bästa sätt. Självklart måste man ta hänsyn till annan verksamhet som sker på våra centrala vattenytor. Men visst bör det finnas plats för mer fisk och fiske. Exakt vilka åtgärder som krävs för att det ska bli både lättare och bättre är idag lite svårt att peka på men det kan mycket väl handla om småbryggor eller liknande, det kan eventuellt handla om muddring men det kan kanske bli aktuellt att plantera in fisk.

Naturpark för barn i centrum, utomhusbad och fiske…visst är det möjligt!

Stora brister i elevhälsovården

Trots den allvarliga situationen vad gäller barn och ungdomars psykosociala hälsa saknar i dag många av Göteborgs skolor fullvärdiga elevhälsoteam. Ofta finns inte någon psykologkompetens med över huvud taget.
Om detta skriver jag idag på GP-debatt.

Läs här!

A neverending story?

Frågan om skyddskläder för personal inom till exempel hemtjänst och förskola har blivit något av en följetång i kommunen. Första gången jag motionerade i frågan var redan 2001 och efter många turer började det hända saker för ett par år sedan. Nu är det flera stadsdelar som tillhandahåller skyddskläder åtminstone för förskolepersonalen, men det går fortfarande rätt trögt. Dessutom är det relativt stora skillnader mellan stadsdelarna när det gäller vad man etrbjuder. I en del stadsdelar får personalen både regnkläder, stövlar, allvädersjackor, mössor och vantar, medan man i en del bara erbjuder till exempel stövlar eller regnkläder.

Jag kan inte upphöra att fascineras av hur ett sådant uppenbart tecken på bristande jämställdhet kan få fortsätta. Hur resonerar man egentligen i de förvaltningar, och kommuner - för det här är snarare regel än undantag i våra kommuner - som fortfarande inte ger sin personal vettig utrustning för att kunna sköta sitt arbete? Jag väntar fortfarande på ett vettigt svar på den frågan. Och i väntan på detta kommer jag att fortsätta att driva på för att alla våra stadsdelar ska nå upp till en rimlig nivå när det gäller skyddskläder till personalen även inom de kvinnodominerade yrkena.

Facket behövs

Imorgon håller min gamla fackföreningsavdelning SKTF avd 104 sitt årsmöte. Under ett antal år i slutet av 1990-talet var jag vice ordförande där, en grymt rolig och inspirerande tid, samtidigt som det ju tog väldigt mycket tid från familjen. Ungefär som idag med andra ord… På den tiden jobbade jag mest med att försöka stötta och peppa kanslister att våga tänka framåt i tider av ideliga sparbeting och omorganisationer, istället för att längta tillbaka till det som varit (som vi ju alla så lätt gör).

Trots att det har gått rätt så många år sedan nu är jag fortfarande i allra högsta grad miljöskadad. När jag besöker olika verksamheter går jag fortfarande igång på saker som hur arbetsmiljön är, om personalen har tillgång till rätt och vettig utrustning, sitter de rätt och vilka löner och arbetstider har de?

De senaste åren har bilden av facket, inte bara i media, utan hos folk i allmänhet mer kommit att handla om blockader, stridsåtgärder och ”maffiametoder”, än om det som faktiskt utgör 99 procent av fackets egentliga verksamhet. Att förbättra arbetsmiljö, löner, trygghet och andra villkor för oss som arbetar. Man glömmer hur mycket facket har gjort, och också gör. Facket ses – inte minst inom det borgerliga blocket – som något som katten släpat in.

Visst måste man från fackets sida gå med på att förhandla om förändringar på arbetsmarknaden, och visst behöver en hel del avtal ses över. Men låt inte detta tas till intäkt för att såga facket. Vi behöver facket lika mycket idag som för hundra år sedan. Tro inget annat.

Det är barnfamiljerna som får betala

Nu måste det väl stå klart för alla att SDN-organisationen är ett misslyckande. Gång på gång får vi det svart på vitt. De byråkratiska hindren, bristen på "hela staden perspektiv", men framförallt orättvisan som drabbar göteborgarna. Allt är ett resultat av att Göteborg är indelat i 21 "småstäder", vars olikheter skall kompenseras med hjälp av den så kallade resursfördelningsmodellen. Att det inte funkar borde stå klart för den mest ivrige SDN-anhängaren. Det är SDN-organisationen som är förklaringen till att Linnéstadens barnfamiljer, trots att antalet barn ökar och man alldeles nyligen öppnade en ny förskola, kommer att drabbas av nedlagda förskoleavdelningar och borttagna dagbarnvårdare. Och mitt i allt detta är stadens ekonomi bättre än kanske någonsin tidigare. Hur går det ihop? Hur rättfärdigar vi att Linnéstadens invånare får radikalt sämre service än övriga göteborgare, trots att de betalar lika mycket skatt som alla andra? Förra gången var det Majorna, nu är det Linnéstaden. Vems tur är det nästa gång?

Och hur rimmar planerna på att ta bort stadsdelens två dagbarnvårdare, vilket
antas generera en besparing på ynka 300~000 kronor, med stadens strategi att öka antalet dagbarnvårdare?

Hela SDN-organisationens "raison d´être" är att medborgarna får en bättre närhet till "sina" politiker och större möjlighet att påverka besluten. Idag kunde man läsa i Göteborgs-Posten att SDN Linnéstadens ordförande Ethel Sjöberg, mp, vägrar att redovisa någon åsikt. Journalisten ställer då följande fråga: - Men i kväll ska ni ju ha medborgarmöte inför beslutet nästa tisdag, ska då inte brukarna få veta vad majoriteten tycker? På detta svarar Ethel nej. Varför träffa medborgarna, utan att kunna ge några svar? Som förälder, elev, brukare, anställd vill man ha svar. Att som ordförande för en stadsdel i den situation som Linnéstaden befinner sig i, med den oro det skapar för linnéborna inte våga svara på och ta till sig rättmätiga frågor är oansvarigt och fegt. Tänk om, Ethel. Du representerar linnéborna - lyssna på dem!