Välkommen till Göteborg

Den eviga följetongen om förskoleköerna i Göteborg fortsätter. I dagens G-P kan man läsa att stadens prognosmakare räknat fel på 325 barn i sina prognoser över antalet nyfödda. De beräknade 6 347 bebisarna blev förra året 6 672. Goda nyheter för alla utom de som har som jobb att skramla fram platser på förskolan för de små liven när det blir aktuellt. För trots ett väldigt trixande med regler och siffror har redan idag nästan 400 barn stått i kö till förskolan i Göteborg längre än fyra månader. Av dem söker 44 plats i hela stadsdelen. Vänstermajoriteten räknar bara de senare. De tycker nämligen att det är rimligt att kräva av föräldrar att de skall acceptera en plats i en av stadsdelens förskolor, oavsett hur förutsättningarna ser ut i varje enskild familj. Visst är jag medveten om att många av dem i den större gruppen väntar på plats på en eller ett par specifika förskolor som man har sökt till, och hellre väntar lite längre än tar en annan plats. Men vissa har inte den valmöjligheten. Alla har inte bil och kan hämta och lämna på en förskola i andra änden av stadsdelen än man bor, för att sedan åka till ett tredje håll för att komma till arbetet. En del kanske till och med har ett äldre barn i en annan förskola och har två olika platser att åka till för att lämna och hämta. Är det verkligen rimligt att säga till dem att om de inte tar den plats de tilldelats, får de acceptera att vänta betydligt längre än fyra månader?

Göteborg har inte lyckats tillgodose behovet av platser inom förskolan på många år. Sedan jag började som kommunalråd har jag motionerat, interpellerat och debatterat frågan med majoritetens företrädare. Svaret har alltid varit att de bygger så att det knakar, men att det saknas lokaler och utbildade förskolelärare. Därför har man tvingats att utvidga barngrupperna så att de idag är betydligt större än vad all expertis hävdar är rimligt. Trots detta vägrar man hårdnackat att svälja den ideologiska stoltheten och öppna upp för fler alternativ. Varför är informerar man inte mer om att det faktiskt går att bli enskild dagbarnvårdare och varför är man så rädd att ge de föräldrar som väljer att lösa barnomsorgsfrågan på annat sätt än att nyttja den kommunala barnomsorgen ekonomisk ersättning i form av ett vårdnadsbidrag?