Barnperspektiv innebär familjeperspektiv!

Idag har jag en artikel på GP Debatt om hur vi bättre skall kunna ta om hand unga människor om inte mår bra: Bra elevhälsovård kräver närvarande personal.

Det nu liggande förslaget för hur elevhälsovården skall organiseras är en kvalitetsgaranti. Detta innebär i praktiken att elever vid behov ska erbjudas ett möte med kurator/psykolog inom tre arbetsdagar. En garanti inom elevvården är inte dåligt - men det är ofullständigt. Risken är nämligen stor att man endast förstärker ett negativt budskap till eleverna, nämligen: "det är bara när du mår dåligt som vi bryr oss om dig – annars får du klara dig själv".

Vi har lagt mängder av resurser på att ta reda på varför det barn mår dåligt - vi vet vad de behöver, och det har vi väl egentligen vetat hela tiden. Barn behöver bli bekräftade - respekterade, sedda och lyssnade på, för att nu inte säga älskade.

Mitt budskap är: Det behövs fler skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer, men framförallt så behövs det fler vuxna som vågar och orkar se barnen. Låt inte ett enda barn gå omkring övergivet i korridorerna. Se till att det finns elevvårdspersonal som tar hand om de medicinska och psykosociala bekymmer som eleverna har så att lärarna kan få ägna sig åt det de utbildats för – att undervisa.

Idag talar alla om "barnperspektivet". Men vad som ofta glöms bort är att detta innebär att erkänna att barn behöver vuxna. I synnerhet föräldrar! Kanske borde vi därför tala mer om "familjeperspektivet". Ansvaret för barns hälsa kan inte delegeras till expereter och läkare. Föräldrarna måste stödjas och engageras för att familjerna skall fungera! Det är barnperspektiv i praktiken!