Om valfriheten inom äldreomsorgen i Göteborg

Raggmunk eller dillkött? Vård hemma eller på äldreboende? Nog vill jag bestämma det själv!

Varför får man då inte fritt välja äldreomsorg i Göteborg, frågade jag och äldreminister Maria Larsson (KD), i en debattartikel nyligen. Det får man visst, svarade ansvariga politiker från den styrande minoriteten, så länge man väljer kommunens egna boenden.
-"Vi vill inte ha bolag som främst drivs av vinstintresse bland våra utförare av kommunal kärnverksamhet", förklarade man från rödgrönt håll.

Detta besked kommer säkert som en överraskning för alla de elever som går i friskolor. Vill socialdemokraterna stänga de fristående skolorna, då ju ett flertal avdessa drivs av företag?

Sannolikt är det inte så. Men varifrån kommer föreställningen om att kommunala äldreboenden skulle ge vård av högre kvalitet än de som drivs av bolag? Den senaste veckans pasta-skandal i kommunens eget skolkök borde ju utgöra ett tydligt exempel på att kommunal verksamhet inte med nödvändighet borgar för god kvalitet. Det är därför hög tid att socialdemokraterna överger vanföreställningen om att kommunal verksamhet med nödvändighet skulle vara mer kvalitativ än annan verksamhet.

När detta är sagt är det viktigt att framhålla att kvalitetskriterier, uppföljning och utvärdering är självklara styrverktyg för all verksamhet. Det handlar alltså på intet sätt om att "släppa marknaden fri", som det heter i den s-märkta skrämselretoriken. Vi menar istället att alla som vill erbjuda god äldreomsorg, och som lever upp till stadens kvalitetskrav, skall få vara med och erbjuda sina tjänster. Sedan är det upp till göteborgarna att genom sina val döma vem som tillhandahåller den mest attraktiva äldrevården. I detta val är inte priset en faktor - all verksamhet är fortfarande skattefinansierad - utan endast verksamhetens kvalitet.

En sådan modell sätter göteborgaren i centrum och bidrar till nytänkande och bättre kvalitet för all äldreomsorg. Det tror jag i förlängningen borgar för ett socialt hållbart samhälle.

Publicerad i GP 2/1