Barnperspektiv vs. budgetperspektiv ?

Behovet av att bli sedd och bekräftad är aldrig så stort som när ens trygghetsbas rycks undan. Detta gäller i synnerhet barn. Barn som till exempel har upplevt våld eller övergrepp, mist någon närstående i en olycka eller på annat sett utsatts för traumatiska upplevelser, har alla ett stort behov av att få bearbeta sina upplevelser i en liten och nära miljö med tillgång till professionellt stöd. Dessvärre är ofta barngrupperna stora och lärartätheten låg i många förskolor. Dessutom saknar ofta personalen psykologisk kompetens. Mot bakgrund av denna problematik skrev jag för en tid sedan en motion.

Det finns nämligen idag ett stort behov av små enheter där barn med traumatiska upplevelser, under en kortare tid, kan få ”landa” i en något mer skyddad miljö än den som den ordinarie förskolan utgör. Dessa ”mindre enheter” skulle förslagsvis bemannas med erfaren förskolepersonal som genomgått krisutbildning, samt ha god tillgång till psykologisk kompetens. Personalen skulle även, utöver det direkta arbetet med barnen, utgöra ett viktigt föräldrastöd genom att vara tillgängliga för samtal i en situation där de flesta föräldrar är villrådiga. Förskolans verksamhet är inte tänkt att fokusera kring själva traumat och i den meningen fungera som någon sorts ”terapiförskola”, utan under former av lek fokusera på barnets läkande.

Socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet vill nu avslå motionen då man menar att det finns "risker med att avlägsna barn som drabbats av trauma från befintlig miljö". Majoriteten hävdar alltså att det bästa för det traumatiserade barnet är att vara kvar i sin invanda miljö. Det saknas dock evidens för detta påstående. Den bekanta miljön kan säkert vara trygg och läkande i vissa fall, men det ligger i sakens natur att ett barn i det akuta skedet efter en traumatisk händelse i form av till exempel ett övergrepp, inte bäst bearbetar detta i en grupp med 25 andra barn. Den mindre gruppen med tillgång till specialistkompetens är i synnerhet viktig om traumat är förknippat med skam och skuld som sin tur leder till isolering eller utåtagerande beteende.

Det finns idag god kunskap om risken med att människor på lång sikt kan utveckla kroniska besvär efter svåra upplevelser, samt vikten av att de drabbade möts på ett anpassat sätt i ett tidigt skede. Att skapa en korttids-förskola för traumatiserade barn vore ett sätt att praktiskt tillämpa denna viktiga kunskap.

Återigen tvingas jag konstatera att vänstermajoritetens vackra ord om barnperspektiv är just bara ord.