Viktiga steg mot bättre elevhälsa

Våren 2007 tog jag i Kommunstyrelsen initiativ till en översyn av elevhälsovården för göteborgs elever. Idag, ett och ett halvt år senare, kunde vi äntligen besluta om en översyn av organisations- och samverkansformerna för den samlade elevhälsan. Dessutom skall en stödjande funktion riktad till skolornas elevhälsoteam tas fram.

För att göteborgs barn skall få en elevhälsovård värd namnet är det viktigt att alla goda krafter, må det vara pedagoger, kuratorer, läkare, sjuksköterskor eller psykolger, samverkar för elevernas bästa. Jag ser dagens beslut som ett första steg för att detta skall bli möjligt.

Andra goda nyheter på samma ämne är ju att Kommunfullmäktige i torsdags biföll min motion om att säkerställa tillgången till skolkuratorer och skolpsykolger. Motionen tar sikte på att det, trots den ökade psykiska ohälsan bland unga, idag inte finns något som reglerar tillgången till dessa viktiga yrkesgrupper.

Förhoppningsvis blir det nu ändring på den saken!

Vad är problemet?

Det blev inget kompromissförslag om könsneutrala äktenskap. Regeringen väljer istället att överlåta frågan åt riksdagen. Jag tycker det är beklagligt att regeringen inte lyckats nå en samsyn i frågan.

Själv är jag anhängare av Göran Hägglunds förslag om att kyrkan skulle förlora vigselrätten och att en myndighet istället skulle registrera människors samlevnad. Typ som i Frankrike. Detta alternativ borde för länge sedan ha varit den givna lösningen. Förslaget respekterar nämligen både religionsfriheten, och den gör skillnaden mellan stat och kyrka klar.

I likhet med Expressens ledare hade jag nog förväntat mig att detta initiativ skulle uppfattas som en välsignelse av de som länge kämpat för att få bort diskrimineringen. Jag kan inte riktigt se vad som skulle vara problemet med en sådan lösning?

De flesta större svenska ledarredaktioner, bland annat liberala DN, har ju ställt sig bakom förslaget om civilregistering, och en bred samling av grupper har yttrat sig positiva till förslaget. Allt ifrån ideologiska liberaler, RFSU, värdekonservativa, till aktiva ateister och flertalet kristna samfund.

Så, vad är problemet?

Om varslen på Volvo

Många av oss hade det på känn, men varslen på Volvo kom ändå som ett chockbesked. Den globala krisens följdverkningar har svept in över Göteborg på ett obehagligt sätt.

Innan jag började arbeta politiskt ägnade jag mig åt att hjälpa arbetssökande in på arbetsmarknaden. Jag fick där möta många människor som varit utan egen försörjning under väldigt långa perioder. Jag fick på väldigt nära håll uppleva deras desperation och frustration. Dessa minnen och upplevelser är fortfarande väldigt levande för mig. Jag blev därför upprörd när de första beskeden från regeringen var – vi gör ingenting. Man kan inte svara uppgivna och desperata människor som ser sin tillvaro ramla ihop med att vi tänker inget göra!

Med de erfarenheter jag har av att slussa människor in i arbetslivet krävde jag att regeringen skulle börja agera. Det visade sig att regeringen senare under den dagen då Volvo varslade faktiskt började agera. Det är bra.

Alliansregeringen har sedan den tillträtt varit duktiga på att få människor till eller tillbaka till ett jobb. Fler människor har fått tillbaka tron på framtiden under alliansregeringens tid. Det är annat än under sossarnas maktinnehav.

I medierna har ord lagts i min mun där jag påstås kritisera regeringens arbetslinje. Det är inte helt sant. Jag har kritiserat regeringen för att inte anpassa sina arbetsmetoder till en förändrad verklighet. De som påstår att jag skulle överge arbetslinjen är ute och cyklar.

Jag efterlyste en mångfald av verktyg för att klara hem arbetslinjen, inget annat. Det visade sig senare, på samma varseldag, att regeringen också hörsammat mitt och andras krav. För det kom pengar. Förvisso inga nya pengar, utan en omdisposition av ej förbrukade pengar. Det var handlingskraftigt och positivt! Jag hoppas att regeringen fortsätter att vara båda dynamisk, offensiv och så framåtsträvande som den varit sedan tillträdet.

Kan vi få ett koppeltvång nu?

Aggressiva hundar som skrämmer eller attackerar människor är ett fortsatt problem i Göteborg. Det visar bland annat den tragiska händelsen utanför en skola i Tynnered där en sexåring blev svårt biten i ansiktet. Det är sorgligt att det skulle krävas en sådan händelse för att politikerna skulle vakna i frågan om koppeltvång.

Det är nu viktigt att vi snabbt får fram riktlinjer om koppeltvång i anslutning till de miljöer där barn vistas, som till exempel förskolor, skolor, och lekplatser. Jag har idag begärt att kommunstyrelsen skall utreda hur ett mer generellt krav på att ha hund kopplad kan genomföras i Göteborg.

För den som vill läsa mitt yrkande finns det här!

Barnperspektiv vs Vuxenperspektiv

I dagarna har en remiss angående "barnomsorgspeng" och allmän förskola för treåringar behandlats i olika kommunala forum.

I promemorian nämns möjligheten för kommuner att ta emot barn från andra kommuner på samma sätt som inom skolområdet. Med andra ord att medge barn möjligheten att delta i barnomsorg i annan kommun än den där man är folkbokförd – vilket jag välkomnar och tycker är bra. Här i GR-området där mycket pendling sker över kommungränserna ska inte kommunala hinder inskränka familjers möjligheter att välja det som är bäst för barnen.

Men i anslutning till ovanstående resonemang har en diskussion uppkommit som jag däremot ogillar. Somliga menar att barn som bor växelvis i olika kommuner pga att föräldrarna är skilda, även ska ha rätt till att ha växelvis vistele i olika förskolor nära förälderna hem.

Små barn tycker vanligen att det är jobbigt att skiljas från mamma eller pappa på förskolan på morgonen. Är tanken att dessa barn skall tvingas uppleva en ny inskolningsperiod varje måndag?

Hur tror man att ett barn som är en vecka på ena förskolan och nästa vecka på den andra, året runt i 5 år, kommer att må?
Vart tog barnperspektivet vägen?

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället, Rond 3

Ansvarigt kommunalråd för skolfrågor i Göteborg, Ann Lundgren (s), gav mig svar på min artikel om konfessionella friskolor i GT den 20/9.
I dagens GT återfinns min kontrareplik:

Ann Lundgren gör i GT den 20/9 ett mindre lyckat försök att bemöta min debattartikel om konfessionella friskolor. Istället för att svara på mina frågor om socialdemokraternas syn på religion och integration hemfaller hon åt trött retorik, och anklagar mig för tre ”generalfel”:

Det första av dessa generalfel bestod enligt Lundgren i att jag påpekade att man i den kommunala skolan går tillsammans med dem som bor i samma bostadsområde. Detta innebär så gott som alltid socioekonomiskt homogena klasser, och främjar till skillnad från friskolor, inte integration. Generalfelet, menar Lundgren, ligger i att jag i detta sammanhang inte problematiserade boendesegregationen.
Med boendesegregation avses mycket förenklat det beklagliga faktum att det i stort sett bara finns villor i sydvästra Göteborg, och i stort sett bara hyresrätter i nordost. Grunden borde vara att bygga samhället så att bostadsområdena är mindre homogena, menar Lundgren. Lysande, säger jag! Synd bara att denna insikt drabbat socialdemokraterna först nu. För ingen annan än de bär ju ansvaret för den politik som gett oss ett boendesegregerat Göteborg.

Vad det andra generalfelet skulle bestå i är lite svårare att uttyda. Jag tolkar det dock som att Lundgren är arg för att jag påpekar det uppenbara i att den kommunala skolan inte är de tvärkulturella mötesplatser som man utmålar dem som i den socialdemokratiska retoriken.

Det tredje generalfelet tycks bestå i att jag skulle vara okritisk i min syn på konfessionella friskolor. Lundgren gör här ett stort nummer av att undervisningen måste grundas på vetenskaplighet och kunskap. Men att framhålla sådana självklarheter som argument mot konfessionella friskolor visar ju bara att hon totalt saknar kunskap om de villkor och regler som reglerar dessa, liksom alla andra, skolor. Självklart skall även konfessionella friskolor följa läroplanen och skolverkets riktlinjer, vem har hävdad något annat?

Min ursprungliga fråga handlade ju om varför socialdemokraterna, trots riktlinjer om vetenskaplighet och Europakonventionens ord om ”föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse", fortsätter att motarbeta konfessionella skolor.

Varför blundar socialdemokraterna för de positiva effekter, för integration såväl som undervisning, som det innebär att känna sig hemma i ett språk och en kultur. Detta då den som är trygg i sin identitet och i sin tro, både kan bejaka nya människor och samtala om skillnader i övertygelser och värderingar.

Lundgren påpekar förnumstigt att ”den största otjänsten vi kan göra våra barn är att utsätta dem för en ensidig livsåskådning som också kan minska toleransen gentemot andra religiösa uppfattningar i samhället”.
Min poäng var just att socialdemokraterna, genom att motverka religion till förmån för sin närmast religiösa föreställning om det neutrala sekulära förnuftet, gör sig skyldiga till just denna intolerans mot religiösa uppfattningar i samhället.

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället

I dagens GT finns en debattartikel från undertecknad. Dessvärre är artikeln så kraftigt nedkortad att flera av mina poänger gått omintet. Nedan följer artiklen i sin helhet:

Socialdemokraterna och det mångkulturella samhället

En ny debattvända om friskolor, i synnerhet sådana som betecknas som "religiösa", tycks vara under uppsegling.

Kritiken mot konfessionella skolor har ofta handlat om att de skulle öka segregationen och försvåra möten över religiösa gränser. Detta till skillnad från de kommunala skolorna som man menar är tvärkulturella mötesplatser där rik möter fattig, svensk möter invandrare och muslim möter kristen.

Problemet med detta argument är att det utgår från en idealbild som saknar verklighetsförankring. För den bistra sanningen är ju att i den kommunala skolan går man tillsammans med de som bor i samma bostadsområde, vilket så gott som alltid innebär socioekonomiskt homogena klasser. Vad socialdemokraterna förtiger är ju att det är tack vare friskolereformen som det finns möjlighet för muslimska bergsjöbor och kristna skärgårdsbor att exempelvis gå i samma musikklass som ateistiska linnébor. Sedan kan man givetvis beklaga att inte detta sker i större utsträckning, men det är liksom en annan fråga.

Allt fler inser dock det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. I varje fall de som vill bejaka det mångkulturella samhället. Socialdemokraterna fortsätter dock med en integrationspolitik som ser olikheter som ett hot och försöker stöpa alla efter samma mall. Hur annars skall man tolka deras motvilja till skolor med konfessionell inriktning?

Socialdemokraterna har sedan länge odlat myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta samhället. Bakom denna tanke döljer sig dock en förlegad upplysningsfilosofi med tro på att staten med neutral information kan utbilda bort kulturella skillnader, allt i syfte att uppnå ett harmoniskt enhetssamhälle.

För upplysningstroende socialdemokrater blir religionen i detta sammanhang ett problem, då den vägrar att underordna sig en trygg byråkratisk landstingsordning.

Detta hindrar dock inte socialdemokraterna från att göra sitt bästa för att stänga ute religionen från offentligheten. Kan man inte döda religionen, så kan man i alla fall oskadliggöra den genom förpassa den till den privata kammaren, tycks man resonera. Allt enligt det gamla påhittet om att religion skulle vara en privatsak.

Det råder dock ingen tvekan om att denna hållning är en återvändsgränd. Inte minst därför att att religion är ett primärt mänskligt behov. Att religion skulle vara en ren privatsak är alla diktatorers önskedröm. Varför skulle annars alla totalitära system genast vilja ha total kontroll över trossamfunden?

I tidskriften Arena (oktober 2007) tar den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weideryd ställning mot principen om religion som privatsak. Han säger:

"För det första är religion en andlig erfarenhet som är privat. Men andra delar går inte att skilja från samhället. Dels bär religionen ett slags radikal etik som handlar om förhållningssätt till andra, till samhället och framtiden. Dels är religionen identitetsbärare. Båda är politiska frågor … Vi trodde i vårt ganska homogena samhälle att vi lyckats förpassa religionen till den privata sfären. Men när andra erfarenheter anlände med invandringen upptäckte vi att de nöter på varandra och att vi saknar redskap att hantera det nya läget … Föreställningen om religion som privatsak är en historisk parentes."

Det är därför beklagligt att socialdemokraterna i Göteborg fortsätter att motarbeta fristående skolor med konfessionell inriktning. För mig som kristdemokrat är fristående skolor ett självklart inslag i skolväsendet. Lika självklart är det att de ska verka under samma regler som andra skolor, och att deras efterlevnad av läroplanen därmed skall kontrolleras.

Att som socialdemokraterna ställa sig på tvären och avvisa "föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse", är inte bara maktfullkomligt, utan står även i strid med Europakonventionen och svensk lagstiftning!

Det är därför hög tid för socialdemokraterna att inse att frågan inte kan handla om hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan måste ju istället vara hur vi kan skapa förutsättningar för hur våra olika trosföreställningar kan samexistera i fred och med respekt för varandra. Den som är trygg i sin identitet och i sin tro kan både bejaka nya människor och samtala om skillnader i övertygelser och värderingar.

Göteborg är idag en stad som präglas av mångfald. Mer än var femte person som bor i staden är född utomlands. Ännu fler har utländsk bakgrund. Allteftersom olikheterna blir fler kommer vi allt närmre ett vägval.

Vilken väg skall vi välja för att leva tillsammans i ett harmoniskt Sverige? Vi kan välja att fortsätta med en integrationspolitik som ser olikheter som ett hot och vill stöpa alla efter samma mall, eller så kan vi välja att välkomna mångfalden och se den som en tillgång.

Om man vill gå den senare vägen är en positiv hållning gentemot friskolor, även de med konfessionell inriktning, ett första steg!


Carina Liljesand, kommunalråd för Kristdemokraterna i Göteborg

Äntligen!

Väl fungerande kommunikationer är en grundpelare för att människor ska kunna ta sig till och från jobbet, samt få vardagen att fungera. Det är därför glädjande att Alliansens partiledare idag tillkännager den enskilt största satsningen på infrastruktur som någonsin gjorts i en budgetproposition. För Göteborgs del innebär detta pengar till en ny älvförbindelse, och utbyggnad av hamnbanan och E45:an. Äntligen!

Detta bådar gott för Göteborgs framtid! De enda som inte är glada idag är vänsterpartiet och miljöpartiet, som inte ens är i närheten av att förstå sambandet mellan satsningar på infrastruktur och ett växande och välmående Göteborg. Det är därför skrämmande att det är dessa två partier som socialdemokraterna i Göteborg vanligen har att stödja sig på.

GT om skolhälsovård

I dag skriver Liv Landell på GT:s ledarsida om skolhälsovården i Göteborg, bland annat med anledning av min motion om att garantera eleverna god tillgång på skolpsykologer och skolkuratorer:

Psykologer och kuratorer anses vid skarpt läge vara en lyx inom skolan. När det ska sparas så snålar man självklart in på just sådana tjänster. Kortsiktighet var ordet.Det är sorgligt att det ska behövas lagstiftning för att barn i skolan ska få det skydd som både Barnombudsmannen, Barn- och elevombudet, BRIS och Psykologförbundet är överens om att barnen behöver.

Det är rent bedrövligt att man inte på frivillig väg ska kunna förbättra systemet så att lärare slipper ta på sig ett terapeutiskt ansvar. Men någon annan lösning verkar inte finnas.

Jag väntar med spänning på att se hur socialdemokraterna skall förhålla sig till min motion när den kommer till kommunstyrelsen.

Om SDF Frölunda och Weber

För en tid sedan skrev jag en motion som gick ut på att garantera alla göteborgs skolelever en god tillgång till skolpsykologer och skolkuratorer. Detta mot bakgrund av att kuratorer och psykologer dessvärre ofta betraktas som ”dyra professioner”, och därför något som man försöker spara pengar på genom att klara sig utan.

Jag föreslog därför att kommunstyrelsen skulle ta fram riktlinjer för hur många skolkuratorer och skolpsykologer det måste finnas per ett visst antal elever. Jag föreslog vidare att dessa riktlinjer skulle utformas i likhet med skolhälsovårdens riktlinjer för skolsköterskor och skolläkare. Syftet var alltså att införa ett minimikrav för tillgången på kurativ och psykologisk kompetens på stadens skolor.

Min motion har som brukligt gått på remiss till ett antal stadsdelsnämnder, vars remisssvar nu börjar droppa in. Så, vad säger man då ute i stadsdelsnämnderna om mitt förslag?

Stadsdelsförvaltningen i Frölunda resonerar i sitt svar på ett mycket märkligt sätt, och skriver bland annat:

”En reglering av nivån för skolkurator och skolpsykolog fångar inte in de varierade behov som finns vid olika tillfällen på olika skolor. Snarare kan en reglering bli motiv för att begränsa nödvändiga ökningar av kurators- och psykologinsatser.”

Frölundas stadsdelsförvaltning vill alltså avstyrka motionen med svepskälet att de tror att föreslagna riktlinjerna skulle resultera i färre skolpsykologer och skolkuratorer. Man tar sig för pannan och frågar sig om Frölunda verkligen beaktade FN:s Barnkonvention i sitt remisssvar, eller om det möjligen fanns andra intressen som vägde tyngre?

Det är i sammanhanget värt att notera att SDN Frölunda inte lever upp till gällande riktlinjer för antalet skolsköterskor och skolläkare. Den påstådda omsorgen om eleverna som motiv för att avslå min motion ekar därför något tomt.

Den berömde tyske sociologen Max Weber är fader till den mest klassiska byråkratimodellen av alla. Weber beskriver den ideala byråkratin som ett finslipat hierarkiskt maskineri som svarar exakt, effektivt, opersonligt och neutralt på politiska styrsignaler.

Webers tjänstemannaideal känns just nu avlägset!

Tidigare insatser för traumatiserade barn

Idag har jag lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inrätta små enheter där barn med traumatiska upplevelser, under en kortare tid, kan få ”landa” i en något mer skyddad miljö än den som den ordinarie förskolan utgör.

Behovet av att bli sedd och bekräftad är aldrig så stort som när ens trygghetsbas rycks undan. Detta gäller i synnerhet barn. Barn som har upplevt våld eller övergrepp, mist någon närstående i en olycka eller på annat sett utsatts för traumatiska upplevelser, har alla ett stort behov av att få bearbeta sina upplevelser i en liten och nära miljö med tillgång till professionellt stöd.

Enheterna skulle förslagsvis bemannas med erfaren förskolepersonal som genomgått krisutbildning, samt ha god tillgång till psykologisk kompetens. Personalen skulle även, utöver det direkta arbetet med barnen, utgöra ett viktigt föräldrastöd genom att vara tillgängliga för samtal i en situation där de flesta föräldrar är villrådiga.

Det finns idag god kunskap om risken med att människor på lång sikt kan utveckla kroniska besvär efter svåra upplevelser, och vikten av att de drabbade möts på ett anpassat sätt i ett tidigt skede. Att skapa en korttids-förskola för traumatiserade barn vore ett sätt att praktiskt tillämpa denna viktiga kunskap.

Skolläkare i tusendelar

– Är det rimligt att en skolläkare ensam skall ansvara för cirka 5.400 elever, uppdelade på två stadsdelar och 20 skolor – på en halvtid?
Tro det eller ej, men det råder delade meningar om saken!

Under rubriken ”Lediga jobb i Göteborgs Stad” kan man på stadens webbsida läsa att det annonseras efter en skolläkare till Askim/Tynnered. Av annonsen framgår det att den eftersökta skolläkaren ensam skall ansvara för cirka 5.400 elever uppdelade på två stadsdelar och 20 skolor – på en halvtid.

Jag tycker att det är ohederligt av s och mp att från kommuncentralt håll tala vackra ord om vikten av en god elevhälsovård, för att sedan inte låtsas om hur verksamheten bedrivs i praktiken ute i att stadsdelarna.

Jag kommer därför att interpellera Göran Johansson om vilka åtgärder han avser vidta med anledning av att stadsdelar bevisligen fortsätter att bryta mot kommunfullmäktiges riktlinjer för Skolhälsovården.

Om kristdemokraterna fick bestämma ...

I går så var det äntligen dags att få presentera kristdemokraternas budgetförslag för Göteborg 2009.

Genom konkreta satsningar på barnomsorgen, elevhälsovården, familjen och äldreomsorgen vill vi göra Göteborg till en ännu bättre stad att leva i; en stad där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Läs budgeten här!

Fram för frivilligarbete!

Idag beslutade kommunstyrelsen att bifalla intentionerna i min motion om att stödja och vidareutveckla volontärverksamheten i Göteborg. Kul!

Jag tror nämligen att den positiva behandling av min motion kommer leda till att fler kan gå från att vara passiva medborgare till att bli aktiva medmänniskor. Göteborgare som gör en insats för att hjälpa och glädja andra, upplever själva samhörighet och en känsla av betydelsefullhet. Denna form av delaktighet är också en viktig del i den demokratiska processen. Det är därför glädjande att sociala resursnämnden nu får i uppdrag att ta fram en strategi för hur man kan främja volontärverksamheten i Göteborg.

På s-fronten intet nytt

Idag presenterade s och mp sitt förslag till stadens budget. Som så ofta är det dock vad den politiska minoriteten väljer att inte skriva om i sin budget som är det intressanta.

Det råder nämligen i deras förslag en total avsaknad av åtgärder för hur Göteborg skall komma tillrätta med det faktum att stadens medborgare behandlas olika beroende på i vilken stadsdel man bor.

För varför skall somliga göteborgare boende inom till synes godtyckligt uppdragna gränser ges en markant sämre kommunal service än övriga göteborgare? Varför skall barn som råkar bo i en viss stadsdel få lida av färre lärare i skolan och fler barn i förskolegrupperna? Om detta hade det varit intressant att läsa i budgeten.

Det är dock glädjande att se att majoriteten väljer att lyfta fram barn och ungdomars psykiska ohälsa som ett viktigt problem. Det hade dock varit klädsamt om man gjort en tydligare koppling till skolornas elevhälsovård, samt följt upp de fagra orden med konkreta åtgärdsförslag eller pengar.

Garantera eleverna tillgång till kurator

Trots den allvarliga situationen vad gäller barn och ungdomars psykosociala hälsa (som jag bland annat skrivit om här), saknar idag många av göteborgs skolor fullvärdiga elevhälsoteam, och i åtskilliga fall ingår inte någon psykologkompetens överhuvudtaget.

Kuratorer och psykologer uppfattas dessvärre ofta som ”dyra professioner”, och därmed något som man försöker spara pengar på genom att klara sig utan. Beklagligt nog finns det idag inte något formellt hinder att skära ner på dessa så viktiga yrkesgrupper. Detta då Göteborgs Stad saknar riktlinjer för i vilken omfattning stadens elever skall ges tillgång till psykologisk kompetens.

Jag har därför idag lämnat in en motion om att Göteborgs Stad skall ta fram riktlinjer för att garantera eleverna tillgång till skolkuratorer och skolpsykologer. Dessa riktlinjer skulle förslagsvis kunna utformas som skolhälsovårdens riktlinjer som anger hur många skolsköterskor och skolläkare det måste finnas per ett visst antal elever.

Att endast erbjuda Göteborgs elever tillgång till en redan hårt överbelastad skolsköterska några timmar i månaden är inte tillräckligt. Vi måste ta våra barns och ungdomars hälsa på större allvar än så!

---
Uppdatering:
Idag 13/10 skriver Metro om problematiken ovan:

Tråkigt för göteborgs barnfamiljer

Idag anser många barn och föräldrar att de inte har tillräckligt med tid för varandra. Mitt parti har sedan länge verkat för en reform som skulle göra det möjligt att för dem att spendera mer tid tillsammans.

Jovisst, pratar jag vårdnadsbidrag igen. Denna gång med anledning av att socialdemokraterna och miljöpartiet nekat göteborgs barnfamiljer rätten att ta del av denna rättvisereform.

I synen på familjen avslöjas de idémässiga skillnaderna i svensk politik. Få frågor väcker så starka ideologiska känslor som vårdnadsbidraget. Att socialdemokraterna är motståndare till att alla barn ska få del av samhällets barnomsorgsstöd visar på deras socialistiska rötter. Men om man istället ser barn som unika individer, måste väl rimligen också olika barnomsorgslösningar få ekonomiskt stöd?

Vi hade hoppats på miljöpartiets stöd i denna fråga, men noterar med besvikelse hur totalt uppbundna de är av socialdemokraterna. Det är djupt beklagligt att göteborgs barn därmed blir till brickor i det politiska maktspelet.

Uteliv...

Jag brukar så ofta jag får tillfälle berätta att jag tycker Göteborg är en trevlig stad att bo och leva i. När solen kommer på våren, ja då förstärks känslan och då blir längtan av att vara ute större än vanligt. För våra barn som bor i centrum eller för de barn som följer med föräldrarna in för shopping behöver en lekpark för barn i centrum nu!
Att fullmäktige har godkänt denna förfrågan är bra, men nu måste den också få komma tillskott!

Jag vet också att intresset för att kunna fiska i city är stort. Och det har jag full förståelse för. Tänk dig själv att kunna meta framför Feskekörka i solskenet med fötterna dinglandes nerför kajkanten eller från en liten brygga längs Kungsparken. Det låter väl lika härligt som att kunna åka ner till hamnen för att bada i en skön pool som är nedsänkt i kanalen, eller hur?

Göteborg är en stad vid vattnet och vi ska naturligtvis se till att vi kan använda den på bästa sätt. Självklart måste man ta hänsyn till annan verksamhet som sker på våra centrala vattenytor. Men visst bör det finnas plats för mer fisk och fiske. Exakt vilka åtgärder som krävs för att det ska bli både lättare och bättre är idag lite svårt att peka på men det kan mycket väl handla om småbryggor eller liknande, det kan eventuellt handla om muddring men det kan kanske bli aktuellt att plantera in fisk.

Naturpark för barn i centrum, utomhusbad och fiske…visst är det möjligt!

Stora brister i elevhälsovården

Trots den allvarliga situationen vad gäller barn och ungdomars psykosociala hälsa saknar i dag många av Göteborgs skolor fullvärdiga elevhälsoteam. Ofta finns inte någon psykologkompetens med över huvud taget.
Om detta skriver jag idag på GP-debatt.

Läs här!

A neverending story?

Frågan om skyddskläder för personal inom till exempel hemtjänst och förskola har blivit något av en följetång i kommunen. Första gången jag motionerade i frågan var redan 2001 och efter många turer började det hända saker för ett par år sedan. Nu är det flera stadsdelar som tillhandahåller skyddskläder åtminstone för förskolepersonalen, men det går fortfarande rätt trögt. Dessutom är det relativt stora skillnader mellan stadsdelarna när det gäller vad man etrbjuder. I en del stadsdelar får personalen både regnkläder, stövlar, allvädersjackor, mössor och vantar, medan man i en del bara erbjuder till exempel stövlar eller regnkläder.

Jag kan inte upphöra att fascineras av hur ett sådant uppenbart tecken på bristande jämställdhet kan få fortsätta. Hur resonerar man egentligen i de förvaltningar, och kommuner - för det här är snarare regel än undantag i våra kommuner - som fortfarande inte ger sin personal vettig utrustning för att kunna sköta sitt arbete? Jag väntar fortfarande på ett vettigt svar på den frågan. Och i väntan på detta kommer jag att fortsätta att driva på för att alla våra stadsdelar ska nå upp till en rimlig nivå när det gäller skyddskläder till personalen även inom de kvinnodominerade yrkena.

Facket behövs

Imorgon håller min gamla fackföreningsavdelning SKTF avd 104 sitt årsmöte. Under ett antal år i slutet av 1990-talet var jag vice ordförande där, en grymt rolig och inspirerande tid, samtidigt som det ju tog väldigt mycket tid från familjen. Ungefär som idag med andra ord… På den tiden jobbade jag mest med att försöka stötta och peppa kanslister att våga tänka framåt i tider av ideliga sparbeting och omorganisationer, istället för att längta tillbaka till det som varit (som vi ju alla så lätt gör).

Trots att det har gått rätt så många år sedan nu är jag fortfarande i allra högsta grad miljöskadad. När jag besöker olika verksamheter går jag fortfarande igång på saker som hur arbetsmiljön är, om personalen har tillgång till rätt och vettig utrustning, sitter de rätt och vilka löner och arbetstider har de?

De senaste åren har bilden av facket, inte bara i media, utan hos folk i allmänhet mer kommit att handla om blockader, stridsåtgärder och ”maffiametoder”, än om det som faktiskt utgör 99 procent av fackets egentliga verksamhet. Att förbättra arbetsmiljö, löner, trygghet och andra villkor för oss som arbetar. Man glömmer hur mycket facket har gjort, och också gör. Facket ses – inte minst inom det borgerliga blocket – som något som katten släpat in.

Visst måste man från fackets sida gå med på att förhandla om förändringar på arbetsmarknaden, och visst behöver en hel del avtal ses över. Men låt inte detta tas till intäkt för att såga facket. Vi behöver facket lika mycket idag som för hundra år sedan. Tro inget annat.

Det är barnfamiljerna som får betala

Nu måste det väl stå klart för alla att SDN-organisationen är ett misslyckande. Gång på gång får vi det svart på vitt. De byråkratiska hindren, bristen på "hela staden perspektiv", men framförallt orättvisan som drabbar göteborgarna. Allt är ett resultat av att Göteborg är indelat i 21 "småstäder", vars olikheter skall kompenseras med hjälp av den så kallade resursfördelningsmodellen. Att det inte funkar borde stå klart för den mest ivrige SDN-anhängaren. Det är SDN-organisationen som är förklaringen till att Linnéstadens barnfamiljer, trots att antalet barn ökar och man alldeles nyligen öppnade en ny förskola, kommer att drabbas av nedlagda förskoleavdelningar och borttagna dagbarnvårdare. Och mitt i allt detta är stadens ekonomi bättre än kanske någonsin tidigare. Hur går det ihop? Hur rättfärdigar vi att Linnéstadens invånare får radikalt sämre service än övriga göteborgare, trots att de betalar lika mycket skatt som alla andra? Förra gången var det Majorna, nu är det Linnéstaden. Vems tur är det nästa gång?

Och hur rimmar planerna på att ta bort stadsdelens två dagbarnvårdare, vilket
antas generera en besparing på ynka 300~000 kronor, med stadens strategi att öka antalet dagbarnvårdare?

Hela SDN-organisationens "raison d´être" är att medborgarna får en bättre närhet till "sina" politiker och större möjlighet att påverka besluten. Idag kunde man läsa i Göteborgs-Posten att SDN Linnéstadens ordförande Ethel Sjöberg, mp, vägrar att redovisa någon åsikt. Journalisten ställer då följande fråga: - Men i kväll ska ni ju ha medborgarmöte inför beslutet nästa tisdag, ska då inte brukarna få veta vad majoriteten tycker? På detta svarar Ethel nej. Varför träffa medborgarna, utan att kunna ge några svar? Som förälder, elev, brukare, anställd vill man ha svar. Att som ordförande för en stadsdel i den situation som Linnéstaden befinner sig i, med den oro det skapar för linnéborna inte våga svara på och ta till sig rättmätiga frågor är oansvarigt och fegt. Tänk om, Ethel. Du representerar linnéborna - lyssna på dem!

80-talisterna tar över

"80-talister är kräsna och krävande". Det menar Anders Parment, ekonomie doktor, som specialstuderat ämnet och som är aktuell med boken "Generation Y – framtidens konsumenter". I en artikel på SvD:s Brännpunkt skriver han bland annat att "Arbetet ses som en arena för självförverkligande, inte som plikt eller rättighet" och att "Individualismen växer sig allt starkare." Parments analys av nästa vuxengeneration är förvisso inriktad på arbete och konsumtion, men de egenskaper han identifierar tar sig naturligtvis även uttryck på andra arenor. Att vara framåt, krävande, orädd och ifrågasätta auktoriteter, har varit en rådande paradigm under rätt lång tid nu, vilket självklart har gett effekt. Frågan är om det är så positivt som vi tycks tro. Föräldrar och skola är stolt över att de fostrar elever som vågar ifrågasätta auktoriteter, men står samtidigt frågande och maktlös inför elever som skolkar, mobbar, är våldsamma, hotfulla och tar droger. Kan det inte vara så att vi kanske kräver för mycket av våra barn och ungdomar? I alla tider och alla kulturer har barn fått lära sig att ha respekt för och lyssna på vad vuxna säger. Är det verkligen fel? Är det ett förtryck? Borde vi inte istället fokusera på att lära vuxna att lyssna på och respektera barns åsikter och känslor, men att det inte innebär att de bestämmer. Lägger vi inte för stort ansvar och för stor börda på barn som skall bestämma allt mellan himmel och jord innan de knappt kan gå? Och så blir vi förvånade över att våra barn och ungdomar mår dåligt... Hade du orkat vara ung idag?

Bättre sent än aldrig

”Det exakta antalet spelar ingen roll. Finns det en har vi mycket att göra.” Det svarar min socialdemokratiske kollega i kommunstyrelsen, Dario Espiga, på frågan från Gert Gelotte, ledarskribent på GP, om hur många hemlösa och uteliggare det finns i Göteborg. Äntligen! Äntligen en socialdemokrat som lyfter sig över diskussionen om huruvida det är socialen eller frivilligorganisationerna eller någon annan som egentligen vet hur många hemlösa det faktiskt finns. För – som han säger – det är i sammanhanget oväsentligt. Inte så att det inte spelar roll om vi har en eller 1000 hemlösa, men poängen är just att en hemlös är en för mycket och vår energi bör gå åt till att hjälpa honom eller henne. Inte diskutera om han eller hon uppfyller socialstyrelsens definition av hemlöshet. Så nu är det upp till bevis. Det är dags för den styrande minoriteten att visa att de ser bortom byråkrati och ideologisk trångsynthet, se varje hemlös som en unik person med individuella behov och agera därefter.